♥

Börjar en ny linje nu till hösten, stylist eller rättare sagt om 4 dagar börjar jag, på samma skola som sist men den är i en annan stad än mina närmsta vänner. Det skrämmer mig. Känns som allt kommer förändrats, att de allra närmsta inte kommer vara lika nära längre, att dom kommer försvinna. Jag blir så rädd av den tanken. Även om jag vet mycket väl att det inte är så, för äkta vänner försvinner ju inte hur som helst men ändå, nu när allt jag tjatat om äntligen kommer så nära blir jag bara så rädd.

ni som har haft ett krossat hjärta vet hur jag känner just nu. finns inga ord.

Har suttit ute och pratat om saker med V, tröst ätit tigermuffins och rökt alldeles för många cigg. Funderat på varför livet är så jobbigt ibland, varför klumpen i halsen aldrig försvinner eller varför trycket på bröstkorgen alltid kommer när jag ska sova. unhappy love har jag kommit fram till. Men samtidigt så vill jag inte vara ledsen, jag vill vara glad för det jag har men jag antar att man inte kan styra sina känslor.

denna kvinna har lyckats skriva ut exakt den känslan jag känner i ord.

 

Jag försöker att vara stark och aldrig tycka synd om mig själv längre, anser att jag inte har rätten till det efter en så lång tid, men ibland är det så svårt. Så svårt att vara stark och inte få tycka att det faktiskt är skitjobbigt. Att gå vidare helhjärtat och inte vända sig om.

 

Jag har tränat hjärnan mycket på ämnet positiva tankar. Försöker att smälta min sorg och alltid se det positiva. Skäms över att känna sorg när jag har så mycket glädje i mitt liv. Men i vissa stunder är det så svårt. Vissa stunder finns den bara där, rakt framför mig och omöjlig att se förbi. Jag har lärt mig att acceptera den och tittar rakt på den. Känner den i hela min kropp. Sorgen över att inte få vara med den jag älskar. Det är en smärta jag lärt mig leva med och jag vet inte om det är lite sorgligt, ungefär som att vissa måste lära sig att leva med en sjukdom. Jag har lärt mig leva med att varje morgon vakna upp och känna saknad. Jag har lärt mig att vara lycklig trots det. Jag undrar om man i vissa fall måste acceptera att en saknad aldrig kommer lämna kroppen. Ungefär som om någon dör ifrån en. Man saknar resten av sitt liv, men vet att man aldrig kommer få det tillbaka.

 

Ibland kan jag inte låta bli att gå ner på knä och nästan desperat be, till vem? Jag vet inte. En bön om att den känslan någon gång ska lämna min kropp. Att min saknad någon gång ska förvandlas till längtan.

 

- Michaela Forni

Efter ett år och någon månads uppbyggnad av murar runt mitt hjärta som ingen skulle kunna slå omkull, komma åt mitt hjärta och förstöra det åter igen så kom du. Underbara och finaste du. Du fick mig att ändra mig när de gällde kärlek, du fick mig att tro på den igen. Jag föll pladask för dig när vi möttes där på skolgården vid gungorna och vi krama om varann och tog varandras händer direkt och traskade iväg hem till mig. Du fick mig lycklig på ett sätt jag inte varit på riktigt länge, du fick mig att känna fjärliarna från tå till topp och det bästa av allt. Du fick mig riktigt förälskad.