18052011
att tänka varje dag på att du kanske kommer kliva in på jobbet, knacka på mitt hem, knacka på hos mina vänner gör mig galen. jag tycker inte om dig, försvinn från min hjärna och sluta göra mig psyk.
16052011
Jag vet att de gör riktigt ont att förlora den man älskar djupt och att förlora en stor kärlek mellan två personer. Men trodde aldrig i hela mitt liv att det skulle göra såhär sjukt ont att veta att ens "far" har återigen lämnat en och att den där far och dotters kärleken som hade börjat växt och börjat blivit något bara försvinner. Något han bara kastar åt sidan och går vidare med sitt liv, utan sitt första barn, sin enda dotter.
Och nu var den dagen kommen, igen. Det känns som en elefant står på min bröstkorg, andan är så himla tung och hjärtat slår så snabbt men endå så sakta och hoppar över vissa slag, stannar till ibland och hela kroppen skakar. Det känns även som något har tagit ur mitt hjärta ur min kropp, tryckt sönder det helt, tills de bara är små bitar kvar som sedan trampas det där små bitarna av mitt hjärta sönder och det finns ingenting kvar längre.
Efter alla chanser jag gett dig, att ha förlåtit dig efter alla gånger du har tagit sönder mitt hjärta så har jag bestämt mig för en sak. Det här var den absolut sista chansen du hade. Jag bryr mig inte ett jävla piss om hur rädd du kanske är, hur osäker du är på vad du ska skriva/säga till mig. Aldrig i hela helvetet att jag pratar, skriver eller ens tänker på dig igen. Nu är det helt slut på allt mellan oss och även vi är helt slut, forever and always.
Kommer du ihåg när jag sa att du vet exakt hur det känns att bli sviken av sin far? Och sen så frågade jag dig varför du gör samma sak mot mig. De enda du svarade var att du hade lovat dig själv att du aldrig skulle göra så mot ditt barn och att det tyvärr blev så ändå. Varför frågade jag sen och då svarade du kort men med sanning, för att jag är dålig på att höra av mig. En näst sista sak ska jag skriva om dig och det är att en sak du är förjävligt bra på det är att krossa folks hjärtan, att ge dom en rejäl smärta inom sig och att låta andra få ta på sig skuldkänslor när det egentligen är du som har gjort något fel.
Har skrivit det förut men skriver det igen.
Det handlar inte längre om förlåtelse, det tjänar ingenting till längre för vad finns det kvar att vinna? Det handlar bara om erkännade från dig, att du vet att du gjorde fel hela tiden. Förmodligen skulle det nog bara göra ondare, men det skulle få mig att inse att det inte bara är jag som överdriver, att det faktiskt var fel av dig på riktigt att göra så. Men jag är tacksam att du nu gjorde det du gjort nu och inte senare för då hade allt bara blivit jobbigare och ondare.
Och den sista saken är jag trodde verkligen på dig, igen. Att du kunde bli den far jag behöver i mitt liv. Jag visste att jag älskade dig och saknade dig varje dag även om jag aldrig erkände det. Men idag har alla dom känslorna försvunnit. Hårda ord men du är död för mig, papi.
14052011
det är okej att sakna hur ont de än gör.
glöm aldrig det, aldrig.
5052011
Att ligga och gråta hejdlöst för man är rädd för att göra fel, begå misstag, kanske förlora något/någon eller för att rätt personer varken stöttar eller hjälper mig så jag kan komma bort och få börja. Eller varför inte bara vara rädd för de som är, som kommer att ske, för att ta nya chanser. Det är inte rättvist att ha de så, ingen ska ha så, ingen. Välkommen till mitt huvud, mina tankar och känslor för stunden.
11052011
♣remember all those times I swore I needed you?
well, consider them lies because baby, here I am without you and I survived.
well, consider them lies because baby, here I am without you and I survived.
♣ sometimes things are so hard ..
I'm happy for all the wonderful people who are around me and makes me stronger than I already was.
♣ jag aldrig att du kommer förstå vad jag har gått igenom eller går igenom förens du själv vart med om det.
09052011
Jag hatar att vara rädd. Det sjuka är att jag vet inte riktigt vad jag är rädd för. Rädd för att försöka göra som jag vill tror jag. Rädd för bilderna i mitt huvud som hela tiden spelas upp. Idag är det 5 dagar kvar tills lördag och på lördag är det 6 år sen bilolyckan och det sitter lixom fast klistrad där, varje ljud som jag hörde i smällen, varje ögonblick, bilder spelas upp hela tiden. Jag behöver bort härifrån så jag kan få börja om, börja om på MIN framtid. Inte sitta här i denna hålan och låta gamla äckliga minnen spelas upp vart man än går. Jag har iallafall tagit två steg framåt, ett kan jag berätta om. Och ett av stegen är att jag kom in på skolan i Göteborg fast har sökt om till en annan linje där (men skolan jag kom in på ligger fortfarande kvar) så nu är det bara att lilla JAG som inte fattar någonting tar tag i att leta boende. And it sucks att bara jag bryr mig och bara jag som hjälper mig själv. Visst jag har mina vänner men det är inte deras uppgift, det är mina föräldrar's. Dom ska hjälpa. Men jag antar att man kan inte kräva saker ur folk. Dom lever sitt och jag mitt liv. Thats how it is.
