Chockad. Att vi två kunde sitta mitt emot varann, prata, le och skratta hjärtligt. Inte en sur min, inte en tår eller minsta ont i hjärtat. Det är något som glädjer mig, extremt mycket. För även om du sårade mig och bad om förlåt tiotusen miljoner gånger så förlät jag dig aldrig, kom aldrig över varken de du gjort eller dig överhuvudtaget. Men nu är allt som bortblåst, såren är läka och jag är inte längre kär i dig. Jag är lycklig, utan dig.
Jag behöver dig men du finns inte där, du finns aldrig där. Du måste hjälpa mig, du måste förstå. För att allt som händer här i världen kan jag inte ta emot och klara av själv och då behöver jag veta att du finns där och stöttar mig. Hur svårt kan det vara?
denna kvinna har lyckats skriva ut exakt den känslan jag känner i ord.
Jag försöker att vara stark och aldrig tycka synd om mig själv längre, anser att jag inte har rätten till det efter en så lång tid, men ibland är det så svårt. Så svårt att vara stark och inte få tycka att det faktiskt är skitjobbigt. Att gå vidare helhjärtat och inte vända sig om.
Jag har tränat hjärnan mycket på ämnet positiva tankar. Försöker att smälta min sorg och alltid se det positiva. Skäms över att känna sorg när jag har så mycket glädje i mitt liv. Men i vissa stunder är det så svårt. Vissa stunder finns den bara där, rakt framför mig och omöjlig att se förbi. Jag har lärt mig att acceptera den och tittar rakt på den. Känner den i hela min kropp. Sorgen över att inte få vara med den jag älskar. Det är en smärta jag lärt mig leva med och jag vet inte om det är lite sorgligt, ungefär som att vissa måste lära sig att leva med en sjukdom. Jag har lärt mig leva med att varje morgon vakna upp och känna saknad. Jag har lärt mig att vara lycklig trots det. Jag undrar om man i vissa fall måste acceptera att en saknad aldrig kommer lämna kroppen. Ungefär som om någon dör ifrån en. Man saknar resten av sitt liv, men vet att man aldrig kommer få det tillbaka.
Ibland kan jag inte låta bli att gå ner på knä och nästan desperat be, till vem? Jag vet inte. En bön om att den känslan någon gång ska lämna min kropp. Att min saknad någon gång ska förvandlas till längtan.
Efter ett år och någon månads uppbyggnad av murar runt mitt hjärta som ingen skulle kunna slå omkull, komma åt mitt hjärta och förstöra det åter igen så kom du. Underbara och finaste du. Du fick mig att ändra mig när de gällde kärlek, du fick mig att tro på den igen. Jag föll pladask för dig när vi möttes där på skolgården vid gungorna och vi krama om varann och tog varandras händer direkt och traskade iväg hem till mig. Du fick mig lycklig på ett sätt jag inte varit på riktigt länge, du fick mig att känna fjärliarna från tå till topp och det bästa av allt. Du fick mig riktigt förälskad.
Men sen kom små tjaffsen, bråken och du hade rivit varenda mur jag byggt åt och tillslut gick något sönder och de har gjort mig riktigt ont. Det var mitt hjärta. Så nu min fiende står jag på ruta nummer ett igen och bygger murar igen. Större, grövre och allt man kan tänka sig. Denna gång ska jag lyckas med att ingen kan komma åt mitt hjärta.
Jag kan inte förstå att imorgon är det ett år sen så försvann ifrån mig. Ett år sen du bestämde dig för att gå skilda vägar, vara min vän istället för min kärlek. Vi alla vet ju hur det gick med det där "vänner".Det är sjukt att de gått så lång tid, kändes precis som de var igår ju. Känner smärtan, tårarna som rinner efter kinderna och landar på kudden. Hur jag måste kämpa för att hitta någon luft bland alla snyfftningar. En sak jag tycker är riktigt synd är att vi inte har någon kontakt alls idag, inte ens ett litet "hur mår du?" eller ett "hej", efter två år tillsammans är det faktsikt sjukt. Jag tänker iallafall på dig, undrar hur du har det, hur du mår, hur de går med allt. Jag hoppas du har det bäst, det förtjänar du om någon. Jag älskar dig.
det har varit så bra hela tiden, jag har bara varit för blind för att inse. men nu, det gör så himla ont att vara så trasig. det gör så fruktansvärt ont att vara olyckligt kär. jag ville skaka om dig tio tusen gånger och bara skrika 'fattar du inte hur bra vi kunde ha varit'. för de skulle vi.
vi fann varandra tillslut men tappade bort varandra lika snabbt.
Jag vet att de gör riktigt ont att förlora den man älskar djupt och att förlora en stor kärlek mellan två personer. Men trodde aldrig i hela mitt liv att det skulle göra såhär sjukt ont att veta att ens "far" har återigen lämnat en och att den där far och dotters kärleken som hade börjat växt och börjat blivit något bara försvinner. Något han bara kastar åt sidan och går vidare med sitt liv, utan sitt första barn, sin enda dotter.
Och nu var den dagen kommen, igen. Det känns som en elefant står på min bröstkorg, andan är så himla tung och hjärtat slår så snabbt men endå så sakta och hoppar över vissa slag, stannar till ibland och hela kroppen skakar. Det känns även som något har tagit ur mitt hjärta ur min kropp, tryckt sönder det helt, tills de bara är små bitar kvar som sedan trampas det där små bitarna av mitt hjärta sönder och det finns ingenting kvar längre.
Efter alla chanser jag gett dig, att ha förlåtit dig efter alla gånger du har tagit sönder mitt hjärta så har jag bestämt mig för en sak. Det här var den absolut sista chansen du hade. Jag bryr mig inte ett jävla piss om hur rädd du kanske är, hur osäker du är på vad du ska skriva/säga till mig. Aldrig i hela helvetet att jag pratar, skriver eller ens tänker på dig igen. Nu är det helt slut på allt mellan oss och även vi är helt slut, forever and always.
Kommer du ihåg när jag sa att du vet exakt hur det känns att bli sviken av sin far? Och sen så frågade jag dig varför du gör samma sak mot mig. De enda du svarade var att du hade lovat dig själv att du aldrig skulle göra så mot ditt barn och att det tyvärr blev så ändå. Varför frågade jag sen och då svarade du kort men med sanning, för att jag är dålig på att höra av mig. En näst sista sak ska jag skriva om dig och det är att en sak du är förjävligt bra på det är att krossa folks hjärtan, att ge dom en rejäl smärta inom sig och att låta andra få ta på sig skuldkänslor när det egentligen är du som har gjort något fel.
Har skrivit det förut men skriver det igen.
Det handlar inte längre om förlåtelse, det tjänar ingenting till längre för vad finns det kvar att vinna? Det handlar bara om erkännade från dig, att du vet att du gjorde fel hela tiden. Förmodligen skulle det nog bara göra ondare, men det skulle få mig att inse att det inte bara är jag som överdriver, att det faktiskt var fel av dig på riktigt att göra så. Men jag är tacksam att du nu gjorde det du gjort nu och inte senare för då hade allt bara blivit jobbigare och ondare.
Och den sista saken är jag trodde verkligen på dig, igen. Att du kunde bli den far jag behöver i mitt liv. Jag visste att jag älskade dig och saknade dig varje dag även om jag aldrig erkände det. Men idag har alla dom känslorna försvunnit. Hårda ord men du är död för mig, papi.
Jag hatar att vara rädd. Det sjuka är att jag vet inte riktigt vad jag är rädd för. Rädd för att försöka göra som jag vill tror jag. Rädd för bilderna i mitt huvud som hela tiden spelas upp. Idag är det 5 dagar kvar tills lördag och på lördag är det 6 år sen bilolyckan och det sitter lixom fast klistrad där, varje ljud som jag hörde i smällen, varje ögonblick, bilder spelas upp hela tiden. Jag behöver bort härifrån så jag kan få börja om, börja om på MIN framtid. Inte sitta här i denna hålan och låta gamla äckliga minnen spelas upp vart man än går. Jag har iallafall tagit två steg framåt, ett kan jag berätta om. Och ett av stegen är att jag kom in på skolan i Göteborg fast har sökt om till en annan linje där (men skolan jag kom in på ligger fortfarande kvar) så nu är det bara att lilla JAG som inte fattar någonting tar tag i att leta boende. And it sucks att bara jag bryr mig och bara jag som hjälper mig själv. Visst jag har mina vänner men det är inte deras uppgift, det är mina föräldrar's. Dom ska hjälpa. Men jag antar att man kan inte kräva saker ur folk. Dom lever sitt och jag mitt liv. Thats how it is.
och jag är vaken, mina tårar rinner och landar som diamnater, hårt mot golvet. inte ens jag kan fatta att det är såhär, inte ens jag och jag borde veta. och nu är du mer borta än vanligt, du bara försvinner mer och mer. jag vill inte, jag vill ha kvar dig för all framtid. jag förlåter dig, vi börjar om igen. snälla, jag gör vad som helst. (jag älskar ju dig..)
"Att komma över någon är som att åka Uppskjutet på Gröna Lund. Så otroligt nervös när jag står där i kön. Rädd när det snart är min tur. Herregud jag vågar inte göra det här, jag kommer att backa ur, jag är för svag för att klara detta. Och så ett gäng vänner som står precis bakom mig och peppar, "klart du klarar det här, du kommer att ångra dig om du inte gör det". Så sätter jag mig i den där stolen och vill bara kräkas av nervositet. Vad i helvete är det jag håller på med? Jag vill ju göra det, men är bara så rädd för att dö om jag nu gör det. Sen är det som om jag per automatik börjar spänna fast säkerhetsbältet. Utan säkerhetsbälte dör jag. Men jag förstår inte riktigt själv att jag är tillräckligt modig för att faktiskt sätta mig där och spänna fast mig.
Så räknar någon ner. Tre, två, ett. Och innan jag hinner blinka går en ilning genom min kropp. När jag kommer högst upp och är halvvägs kommer kräkkänslorna igen, helvete vad rädd man är ibland. Hela världen under mina fötter och det är bara en fruktansvärd resa ner innan jag har fötterna på jorden igen. Hur jag nu ska klara mig ända dit, jag ser knappt marken som jag vill stå på? Sen hör jag plötsligt mina vänner skratta och hjälpa mig av med säkerhetsbältet, jag behöver det tydligen inte längre, jag står stadigt på jorden nu. (även om jag är lite yr) Så tar mina vänner min hand och skrattar till, säger lugnt, "Det där var väl inte så farligt?" Så går vi vidare mot nästa äventyr.
Och på vägen dit är jag så jävla stolt. Jag klarade det. Trots att jag höll på att dö när jag satt där högst upp med panik i kroppen och dödslängtan så är jag redan på väg till Frittfall, för klarade jag det där så klarar jag ju vad som helst. En jävla panik när man tar sig igenom det, men efteråt mest en kick och en stolthet över att man gjorde det."
Jag har suttit och bara stirrat in i väggen i några timmar nu, jag har bara skrattat. Jag skratta så mycket att tårarna tillslut rann ner över kinderna, vill ni veta varför jag skrattat? För jag är så lycklig. Jag har nog aldrig just känt den här känslan över av att vara lycklig förut. Jag är så glad, jag mår så bra, jag är stark. Åh vad jag älskar att säga det.
Det finns självklart anledningar till min lycka. Mamma och jag har det bra nu. Jag har umgåts mer och mer med världens mest underbaraste människor och kommit dom närmre på sista tiden. Sen är det du. Du som får mig att känna fjärilar i hela magen, du får mig att känna kärlek och trygghet.
Du och jag. Vi. Ligger tätt intill mitt hjärta, allt är så äkta i mina ögon. Det går inte att förklara, men jag har mina tankar i min hjärna och mina starka känslor. Jag vet, jag bara vet. You'll be the prince and I'll be the princess. You can save me, this love is difficult, but it's real. Don't be afraid, we'll make it. It's a love story baby just say yes.
