♥

Ligger i ett kolsvart rum och tänker allt som varit och hur det fortfarande skaver i hjärtat. Det finns ingenting som är bortglömt eller läkt. Hur kan man läka något som har gjort en så himla fruktansvärt ont? Kommer det någonsin försvinna? Jag vill bara gå vidare och le helhjärtat och känna lycka.

Börjar en ny linje nu till hösten, stylist eller rättare sagt om 4 dagar börjar jag, på samma skola som sist men den är i en annan stad än mina närmsta vänner. Det skrämmer mig. Känns som allt kommer förändrats, att de allra närmsta inte kommer vara lika nära längre, att dom kommer försvinna. Jag blir så rädd av den tanken. Även om jag vet mycket väl att det inte är så, för äkta vänner försvinner ju inte hur som helst men ändå, nu när allt jag tjatat om äntligen kommer så nära blir jag bara så rädd.

Har suttit ute och pratat om saker med V, tröst ätit tigermuffins och rökt alldeles för många cigg. Funderat på varför livet är så jobbigt ibland, varför klumpen i halsen aldrig försvinner eller varför trycket på bröstkorgen alltid kommer när jag ska sova. unhappy love har jag kommit fram till. Men samtidigt så vill jag inte vara ledsen, jag vill vara glad för det jag har men jag antar att man inte kan styra sina känslor.

ilsken, besviken, ledsen och allt annat.

Du kunde ringa mig mitt i natten, klaga över hur dramatisk hon var. Söka tröst och tala om hur fin jag egentligen var, hur mycket du saknade mig. Och jag uppskattade det, som en vän de stunderna. Trots att jag visste att vi två inte längre var möjligt. Vi behövde vår tid, på varsitt håll. Vi träffades alltid i smyg, då och då under tiderna så stängde du av mobilen. Ofta tog du min hand öppet trots att jag gärna hade ett hörn som skydd från omvärlden. Jag ville aldrig såra någon. Men det blev så mycket mer intensivt efter att hon förbjudit dig att varken träffa eller prata med mig, ironiskt nog. Du spenderade allt fler nätter uppe med mig och ringde mig mer ofta. Jag minns att jag trivdes så, varken mer eller mindre behövdes just då. Du ringde mig, beklagade dig över henne, jag sa ofta - ge det en chans, och menade det uppriktigt sagt. Jag ville att du skulle vara lycklig, och kanske var det någon som hon som kunde få dig det. Du skrattade och sa - du vet att det egentligen bara är en enda som gör mig lycklig min Sanna. Det gjorde inte så mycket att dela dig då och då, det var aldrig på samma plan, sa du, och ärligt talat hade det nog gjort detsamma. Jag hade mitt, du ditt och vi trivdes med varandra. Jag minns att jag dock hade svårt att hålla mig när du ringde och eller att jag hade svårt för att hålla mig borta från att skriva en text om dig men att hon hade trott att den var om någon annan. Mitt skrivande var ditt, och mycket kunde andra ta, men inte det. Inte ens om det i själva verket inte ens var så, utan bara i någon annans fantasi. Men jag sa inget, inte heller med de texter som följde med samma procedur. Du skrev aldrig något om mig, eller när du träffat mig. Jag ville aldrig att någon skulle bli sårad, det låg aldrig i mitt intresse. Och den sidan hos mig kanske var det jag uppskattade mest hos mig själv. Att jag inte hade något behov av att kasta smärta i någon annans hjärta och sedan riva upp det bara för att sedan slänga bort det för mitt eget nöjes skull. Det behövdes inte, jag fick vad jag ville ha. Jag hade ingenting för att göra henne ledsen men ångrar än idag att jag valde att gå bakom ryggen på en annan människa. Det trycker ner mig då och då. Kanske hade det inte rivit lika mycket i mig det där, om jag visste att det du gav var äkta. Men det var bara en pusselbit i ditt spel som du en gång sa, och det gör det bara ännu grymmare mot henne, och jag var en del av det. Jag lät dig fortsätta. Lät dig leka med ett hjärta, även om du spelade så bra att du stundtals gick på det själv. Jag kommer alltid att bära på den synden, samtidigt som jag vet, att ingenting i ett hjärta förblir helt, och förr eller senare, hade det kommit ändå. Med eller utan dig.

Att ligga och gråta hejdlöst för man är rädd för att göra fel, begå misstag, kanske förlora något/någon eller för att rätt personer varken stöttar eller hjälper mig så jag kan komma bort och få börja. Eller varför inte bara vara rädd för de som är, som kommer att ske, för att ta nya chanser. Det är inte rättvist att ha de så, ingen ska ha så, ingen. Välkommen till mitt huvud, mina tankar och känslor för stunden.

jag älskar honom ändå in från själen och allt jag velat säga ska jag få sagt.
jag behöver bara glömma lite. glömma bort allt han gjort.

jag hatar dom där tårarna som rinner så fort jag ser dig och det där äckliga leendet.
fanfanfan.

När det gör sådär ont i hjärtat så att man bara vill plocka ut det, är den värsta känslan i världen. Ibland känner jag så och det är mest pågrund av rädslan, rädslan att bli bortglömd av dig. Spelar ingen roll om det står tusen andra människor bakom mig som aldrig någonsin kommer glömma mig för nu är det dig det handlar om, dig och ingen annan.

Just där och då, förstörde du något som var vårat, bara ditt och mitt. Det finns vissa kvällar jag tänker på dig och då hatar jag dig för allt du har gjort, för att du inte finns här just precis nu. Och sen bestämmer jag att aldrig mer tänka på dig igen för du har inte gjort dig värd till det. Men så letar jag i garderoben efter en tröja som det kanske finns lite doft kvar i från dig, för då är du ju här just precis nu eller iallafall från studen. Och plötsligt kommer den där stickande känslan igenom hela kroppen som bara slår mig på insidan för att jag vill ha dig nära, inte bara din doft utan hela dig och jag vill kunna krama om dig så hårt att du får märken från mina naglar i axlarna och på ryggen. Sen skäms jag för att jag tänkte på dig, att jag hade den känslan att jag behövde dig nära, för jag hade inte mått bättre av att ha dig här i vilket fall.

Det handlar inte längre om förlåtelse, det tjänar ingenting till längre för vad finns det kvar att vinna? Det handlar bara om erkännade från dig, att du vet att du gjorde fel hela tiden. Förmodligen skulle det nog bara göra ondare, men det skulle få mig att inse att det inte bara är jag som överdriver, att det faktiskt var fel av dig på riktigt att göra så. Men jag är tacksam att du nu gjorde det du gjort nu och inte senare för då hade allt bara blivit jobbigare och ondare.

Du är du och jag är jag.
Men det måste finnas ett "vi" någonstans.

För att du och jag, vi är ju likadana egentligen. Båda har blivit totalt krossade av våran stora kärlek i livet och nu är vi rädda för att falla ner i kärleken igen. Eller har jag fel? Vi vill ju hitta tron på kärleken igen, finna den på nytt. Men om vi nu är likadana och vart med om samma sak, borde inte vi kunna hitta kärleken i varandra då? Kunna söka tröst, tillit och trygghet i varandra? Tydligen är saker och ting inte så enkelt som jag hoppats på.

Om du skulle veta hur jag ser på saken skulle du kanske också se saken, "oss", annorlunda och du skulle förstå varför jag inte gett upp dih ännu.

(p.s jag drömde om dig inatt, igen.)