♥

Du kunde ringa mig mitt i natten, klaga över hur dramatisk hon var. Söka tröst och tala om hur fin jag egentligen var, hur mycket du saknade mig. Och jag uppskattade det, som en vän de stunderna. Trots att jag visste att vi två inte längre var möjligt. Vi behövde vår tid, på varsitt håll. Vi träffades alltid i smyg, då och då under tiderna så stängde du av mobilen. Ofta tog du min hand öppet trots att jag gärna hade ett hörn som skydd från omvärlden. Jag ville aldrig såra någon. Men det blev så mycket mer intensivt efter att hon förbjudit dig att varken träffa eller prata med mig, ironiskt nog. Du spenderade allt fler nätter uppe med mig och ringde mig mer ofta. Jag minns att jag trivdes så, varken mer eller mindre behövdes just då. Du ringde mig, beklagade dig över henne, jag sa ofta - ge det en chans, och menade det uppriktigt sagt. Jag ville att du skulle vara lycklig, och kanske var det någon som hon som kunde få dig det. Du skrattade och sa - du vet att det egentligen bara är en enda som gör mig lycklig min Sanna. Det gjorde inte så mycket att dela dig då och då, det var aldrig på samma plan, sa du, och ärligt talat hade det nog gjort detsamma. Jag hade mitt, du ditt och vi trivdes med varandra. Jag minns att jag dock hade svårt att hålla mig när du ringde och eller att jag hade svårt för att hålla mig borta från att skriva en text om dig men att hon hade trott att den var om någon annan. Mitt skrivande var ditt, och mycket kunde andra ta, men inte det. Inte ens om det i själva verket inte ens var så, utan bara i någon annans fantasi. Men jag sa inget, inte heller med de texter som följde med samma procedur. Du skrev aldrig något om mig, eller när du träffat mig. Jag ville aldrig att någon skulle bli sårad, det låg aldrig i mitt intresse. Och den sidan hos mig kanske var det jag uppskattade mest hos mig själv. Att jag inte hade något behov av att kasta smärta i någon annans hjärta och sedan riva upp det bara för att sedan slänga bort det för mitt eget nöjes skull. Det behövdes inte, jag fick vad jag ville ha. Jag hade ingenting för att göra henne ledsen men ångrar än idag att jag valde att gå bakom ryggen på en annan människa. Det trycker ner mig då och då. Kanske hade det inte rivit lika mycket i mig det där, om jag visste att det du gav var äkta. Men det var bara en pusselbit i ditt spel som du en gång sa, och det gör det bara ännu grymmare mot henne, och jag var en del av det. Jag lät dig fortsätta. Lät dig leka med ett hjärta, även om du spelade så bra att du stundtals gick på det själv. Jag kommer alltid att bära på den synden, samtidigt som jag vet, att ingenting i ett hjärta förblir helt, och förr eller senare, hade det kommit ändå. Med eller utan dig.