♥

Du är du och jag är jag.
Men det måste finnas ett "vi" någonstans.

För att du och jag, vi är ju likadana egentligen. Båda har blivit totalt krossade av våran stora kärlek i livet och nu är vi rädda för att falla ner i kärleken igen. Eller har jag fel? Vi vill ju hitta tron på kärleken igen, finna den på nytt. Men om vi nu är likadana och vart med om samma sak, borde inte vi kunna hitta kärleken i varandra då? Kunna söka tröst, tillit och trygghet i varandra? Tydligen är saker och ting inte så enkelt som jag hoppats på.

Om du skulle veta hur jag ser på saken skulle du kanske också se saken, "oss", annorlunda och du skulle förstå varför jag inte gett upp dih ännu.

(p.s jag drömde om dig inatt, igen.)