28032011
Så räknar någon ner. Tre, två, ett. Och innan jag hinner blinka går en ilning genom min kropp. När jag kommer högst upp och är halvvägs kommer kräkkänslorna igen, helvete vad rädd man är ibland. Hela världen under mina fötter och det är bara en fruktansvärd resa ner innan jag har fötterna på jorden igen. Hur jag nu ska klara mig ända dit, jag ser knappt marken som jag vill stå på? Sen hör jag plötsligt mina vänner skratta och hjälpa mig av med säkerhetsbältet, jag behöver det tydligen inte längre, jag står stadigt på jorden nu. (även om jag är lite yr) Så tar mina vänner min hand och skrattar till, säger lugnt, "Det där var väl inte så farligt?" Så går vi vidare mot nästa äventyr.
Och på vägen dit är jag så jävla stolt. Jag klarade det. Trots att jag höll på att dö när jag satt där högst upp med panik i kroppen och dödslängtan så är jag redan på väg till Frittfall, för klarade jag det där så klarar jag ju vad som helst. En jävla panik när man tar sig igenom det, men efteråt mest en kick och en stolthet över att man gjorde det."
- Michaela Forni
& det är exakt så som jag känner just nu.