♥

När det gör sådär ont i hjärtat så att man bara vill plocka ut det, är den värsta känslan i världen. Ibland känner jag så och det är mest pågrund av rädslan, rädslan att bli bortglömd av dig. Spelar ingen roll om det står tusen andra människor bakom mig som aldrig någonsin kommer glömma mig för nu är det dig det handlar om, dig och ingen annan.

Just där och då, förstörde du något som var vårat, bara ditt och mitt. Det finns vissa kvällar jag tänker på dig och då hatar jag dig för allt du har gjort, för att du inte finns här just precis nu. Och sen bestämmer jag att aldrig mer tänka på dig igen för du har inte gjort dig värd till det. Men så letar jag i garderoben efter en tröja som det kanske finns lite doft kvar i från dig, för då är du ju här just precis nu eller iallafall från studen. Och plötsligt kommer den där stickande känslan igenom hela kroppen som bara slår mig på insidan för att jag vill ha dig nära, inte bara din doft utan hela dig och jag vill kunna krama om dig så hårt att du får märken från mina naglar i axlarna och på ryggen. Sen skäms jag för att jag tänkte på dig, att jag hade den känslan att jag behövde dig nära, för jag hade inte mått bättre av att ha dig här i vilket fall.

Det handlar inte längre om förlåtelse, det tjänar ingenting till längre för vad finns det kvar att vinna? Det handlar bara om erkännade från dig, att du vet att du gjorde fel hela tiden. Förmodligen skulle det nog bara göra ondare, men det skulle få mig att inse att det inte bara är jag som överdriver, att det faktiskt var fel av dig på riktigt att göra så. Men jag är tacksam att du nu gjorde det du gjort nu och inte senare för då hade allt bara blivit jobbigare och ondare.