♥

Jag saknar den jag en gång i tiden var men jag är glad över allt jag har lärt mig sedan dess men samtidigt inte. Vad lär man sig av ett brustet hjärta mer än att kärleken gör fruktansvärt ont? Man blir inget annat än rädd. Jag orkar inte blir kär, jag orkar verkligen inte men samtidigt så saknar jag känslan.

Jag är ledsen över att det har blivit så att man inte orkar med det som är det finaste av allt. Att man alltid tror det kommer göra ont. Att jag blivit behandlad som jag blivit och jag är ledsen över att det har gjort mig självisk. Men hur ska man annars skydda sitt hjärta?