♥

Jag hatar omedvetna människor. Människor som säger nej till allt. Jag menar, vem vill inte älska och bli älskad tillbaka? Alla dessa människor som vi stämplar, som ligger med alldeles för många. Tror ni inte det egentligen vill älska och bli älskade tillbaka. Och hur kan man säga nej till någon man en gång älskat? Man kan alltid få tillbaka känslor man känt förut.

Spelar ingen roll hur mycket ni skakar på huvudet och tycker att det är fel. Alla dessa människor som går ut på krogen. Visst är det kanske kul att dricka alldeles för mycket och stå på dansgolvet i alldeles för många timmar, men vad handlar allting egentligen om? Varför sminkar man sig lite extra mycket och klär sig så in i helvetes snygg. Sprayar alldeles för mycket parfym och stoppar tuggumi i fickan. Är det inte för att vara snygg för omvärlden? För att finna bekräftelse och kanske hitta honom/eller henne. Hon som ska fylla ut alla dessa krav vi satt upp. Och det där jävla idealet. Varför är det så? Varför tittar vi på den där bruna killen med gröna ögon, och slänger den halvsnygga som skulle gå upp 7 på morgonen bara för att laga pannkakor? Varför slänger vi bort fina människor som vi vet är det vi egentligen söker. Jag kan inte påpeka att jag inte är kräsen. Att jag inte varit den som hellre valt den där snygga killen som alla tjejer ryser av bara genom att han tittar dem i ögonen. Han som inte tittar på någon och är så in i helvetes dryg.

När jag insåg att jag egentligen bara vill älska, och bli älskad. Alldeles för mycket. Då föll jag för såna människor som vi klassar för "töntar". Sådana som ingen tjej skulle finna intresse för. Bara för att jag vet att han skulle älska mig utav hela hans hjärta, och göra mig lycklig. För han uppskattar mig. För att han märker när jag har nya skor och ger mig komplimanger när jag plattat håret. För att han vet att jag har ett födelsemärke på kinden och lägger märke till att jag bytt profilbild. För att han läser alla mina texter och jag vet hur mycket han ser i mig som ingen annan gör. Han vet hur han får mig att le även fast jag har armarna i kors och envisas med att jag inte vill prata med honom. (Vilket jag gör tillslut)

Så snälla. Ge dem en chans. Dem som ni vet kan älska. För det enda man ångrar i livet är de chanser man aldrig tog. Och säg inte nej. För när man ser den där halvsnygga killen med en tjej i handen, så svider det lite. Då början man inse hur dum man var. För man står fortfarande och kämpar för killen med de gröna ögonen. Men han uppskattar inte. Jag lovar.

- skriven av, PETITFANIE.