♥

"Det är läskigt säger jag och rycker på axlarna.

Han skrattar - vadå läskigt?

Ja, säger jag och gör en paus... Tänk om vi börjar tycka om varandra jättemycket så går det åt helvete.

Han svarar snabbt.

Ja tänk om? Men tänk om det inte gör det?

Jag tar ett djupt andetag.

 

För såhär är det. Man kan backa hur många steg som helst så fort någon annan tar ens ett myrsteg fram. Man kan ta upp händerna i protest och backa bakåt som om hela ens kroppsspråk säger att ta det jävligt lugnt nu, jag kom inte hit för att någon skulle ta mitt hjärta och långsamt köra ner en hel hands sylvassa naglar i det. Det har redan hänt för många gånger.

 

Så kan man göra.

 

Eller så springer man fram och hoppar upp gränsle och börjar skratta medan man kysser honom.

 

Det är ungefär som att välja mellan att alltid ha grå himmel eller välja strålande sol med risk för regn.

 

Ni fattar väl hur lätt det valet är va?"

 

- michaela forni

" dear best friend.

Chockad. Att vi två kunde sitta mitt emot varann, prata, le och skratta hjärtligt. Inte en sur min, inte en tår eller minsta ont i hjärtat. Det är något som glädjer mig, extremt mycket. För även om du sårade mig och bad om förlåt tiotusen miljoner gånger så förlät jag dig aldrig, kom aldrig över varken de du gjort eller dig överhuvudtaget. Men nu är allt som bortblåst, såren är läka och jag är inte längre kär i dig. Jag är lycklig, utan dig.

"Det finns de stunder som är hundra procent perfekta. Där man är helt och håller lycklig. De stunder där man plötsligt inser att jag hade inte bytt ut detta ögonblick mot något i världen. Det värmer kroppen och lägger sig som ett tryggt täcke runt hjärtat. Så ibland kan man bli så fruktansvärt ledsen eller panikslagen när man är mitt uppe i den stunden för man vet att den kommer ta slut. De är sällan långvariga, stunder fungerar ju inte så. De tar slut. Som det mesta i livet.

 

Jag tror vi måste sluta vara rädda för att de ska ta slut. Jag tror att vi måste köra på, njuta för allt vi kan och sen när livet känns tugnt kan vi blunda och minnas exakt hur lyckliga vi var i dessa stunder.

 

Jag brukar samla på mig de där stunderna. Vet att de behövs vid andra tillfällen. En gång somnade jag av att någon höll min hand så hårt, så hårt. Kände hur blodet började pulsera och fingrarna blev vita. Som om han just i det tillfällen ville ha mig precis så nära som det bara går. Tänkte på när jag var barn och alltid höll mammas hand när jag skulle somna eftersom jag tänkte att jag då skulle märka om hon släppte den och försökte smyga upp. Precis så höll han min hand. Och jag lät honom hålla och strök med tummen över hans fingrar så andades jag in hans andetag och lyssnade till hans sömn. En alldeles perfekt stund.

 

Sen finns det andra stunder. När man mår helt åt helvete. Hade en sån i lördags natt när jag kom hem. Det kändes som om någon rispade under min hud. Jag låg i min säng men kunde inte somna, minuter blev timmar och jag ville bara pressa naglarna in i min hud tills jag hade rivit upp hela skiten. Gick upp och kedjerökte ett gäng cigaretter och skrev en obegriplig text om oförklarlig sorg.

 

Sen blundade jag och tänkte på när någon låg och höll min hand så hårt och nära. Så somnade jag. Och det är okej att fly till drömmarnas land innan man faktiskt sover ibland. Tänka på de stunder där vi har mått som allra bäst när vi befinner oss i stunder vi mår som allra sämst. De lyckliga stunderna kanske går över snabbt men det betyder inte att de inte är långvariga, vi kan faktiskt spara dem och plocka fram dem när de behövs igen. För de gör det."

 

Michaela Forni

Jag lever i en mardröm just nu som inte går att beskriva i ord.

jag hoppas att du ser mig fast kärleken är blind.

Ligger i ett kolsvart rum och tänker allt som varit och hur det fortfarande skaver i hjärtat. Det finns ingenting som är bortglömt eller läkt. Hur kan man läka något som har gjort en så himla fruktansvärt ont? Kommer det någonsin försvinna? Jag vill bara gå vidare och le helhjärtat och känna lycka.

Jag behöver dig men du finns inte där, du finns aldrig där. Du måste hjälpa mig, du måste förstå. För att allt som händer här i världen kan jag inte ta emot och klara av själv och då behöver jag veta att du finns där och stöttar mig. Hur svårt kan det vara?

Du var min första kärlek, det får du respektera. Det kommer alltid att svida lite grann i hjärtat när jag ser er.

"Vi har ca 65 000 tankar per dag. Vid stress är 80% av dom negativa & 20% positiva. 95% är ältande saker & 5% är oro & om framtiden"

Jag hatar omedvetna människor. Människor som säger nej till allt. Jag menar, vem vill inte älska och bli älskad tillbaka? Alla dessa människor som vi stämplar, som ligger med alldeles för många. Tror ni inte det egentligen vill älska och bli älskade tillbaka. Och hur kan man säga nej till någon man en gång älskat? Man kan alltid få tillbaka känslor man känt förut.

 

Spelar ingen roll hur mycket ni skakar på huvudet och tycker att det är fel. Alla dessa människor som går ut på krogen. Visst är det kanske kul att dricka alldeles för mycket och stå på dansgolvet i alldeles för många timmar, men vad handlar allting egentligen om? Varför sminkar man sig lite extra mycket och klär sig så in i helvetes snygg. Sprayar alldeles för mycket parfym och stoppar tuggumi i fickan. Är det inte för att vara snygg för omvärlden? För att finna bekräftelse och kanske hitta honom/eller henne. Hon som ska fylla ut alla dessa krav vi satt upp. Och det där jävla idealet. Varför är det så? Varför tittar vi på den där bruna killen med gröna ögon, och slänger den halvsnygga som skulle gå upp 7 på morgonen bara för att laga pannkakor? Varför slänger vi bort fina människor som vi vet är det vi egentligen söker. Jag kan inte påpeka att jag inte är kräsen. Att jag inte varit den som hellre valt den där snygga killen som alla tjejer ryser av bara genom att han tittar dem i ögonen. Han som inte tittar på någon och är så in i helvetes dryg.

 

När jag insåg att jag egentligen bara vill älska, och bli älskad. Alldeles för mycket. Då föll jag för såna människor som vi klassar för "töntar". Sådana som ingen tjej skulle finna intresse för. Bara för att jag vet att han skulle älska mig utav hela hans hjärta, och göra mig lycklig. För han uppskattar mig. För att han märker när jag har nya skor och ger mig komplimanger när jag plattat håret. För att han vet att jag har ett födelsemärke på kinden och lägger märke till att jag bytt profilbild. För att han läser alla mina texter och jag vet hur mycket han ser i mig som ingen annan gör. Han vet hur han får mig att le även fast jag har armarna i kors och envisas med att jag inte vill prata med honom. (Vilket jag gör tillslut)

 

Så snälla. Ge dem en chans. Dem som ni vet kan älska. För det enda man ångrar i livet är de chanser man aldrig tog. Och säg inte nej. För när man ser den där halvsnygga killen med en tjej i handen, så svider det lite. Då början man inse hur dum man var. För man står fortfarande och kämpar för killen med de gröna ögonen. Men han uppskattar inte. Jag lovar.

- skriven av, PETITFANIE.

Börjar en ny linje nu till hösten, stylist eller rättare sagt om 4 dagar börjar jag, på samma skola som sist men den är i en annan stad än mina närmsta vänner. Det skrämmer mig. Känns som allt kommer förändrats, att de allra närmsta inte kommer vara lika nära längre, att dom kommer försvinna. Jag blir så rädd av den tanken. Även om jag vet mycket väl att det inte är så, för äkta vänner försvinner ju inte hur som helst men ändå, nu när allt jag tjatat om äntligen kommer så nära blir jag bara så rädd.

ni som har haft ett krossat hjärta vet hur jag känner just nu. finns inga ord.

Har suttit ute och pratat om saker med V, tröst ätit tigermuffins och rökt alldeles för många cigg. Funderat på varför livet är så jobbigt ibland, varför klumpen i halsen aldrig försvinner eller varför trycket på bröstkorgen alltid kommer när jag ska sova. unhappy love har jag kommit fram till. Men samtidigt så vill jag inte vara ledsen, jag vill vara glad för det jag har men jag antar att man inte kan styra sina känslor.